Ibland hatar jag att ha rätt. Tyvärr visade det sig att det jag befarade var sant. 
Då polisen äntligen kom in i lägenheten så fann man även min morbror. 
Vet dock inte riktigt orsaken. Mamma med syskon är nu på bårhuset/patologen för att ta en sista titt. Sen väntas obduktion. 
Men enligt läkaren på plats verkade det ha gått väldigt lugnt och stilla till. Hjärtinfarkt? Koma pga diabetesen? Eller något annat? Svar kommer förhoppningsvis snart. 
Det var för snart. Han var strax över femtio och yngst i barnaskaran. 
Men det är väl något vi fått lära oss, livet är inte rättvist. Eller?

Efter samtal med mor, mormor och övriga inblandade så beslutade vi ändå att åka till Tallinn imorgon. 
På ett sätt är det skönt att få "släppa" sorgen en stund och inte grotta ner sig för mycket. Om jag sitter i min lägenhet eller strosar på Tallinns gator, så finns han i mina tankar hela tiden. 

Vet egentligen inte vad jag ska skriva om...kände bara för att jag ville skriva något. 

Imorgon bär det av till den nya jobbcoachen. Tyvärr har jag inga större förhoppningar om det. Ännu ett förvaringsställe man ska till och känna sig ännu mer förnedrad. Men vi hoppas jag har fel och allt kommer bli sockersött bra! :P

Fick ett jobbigt samtal från min mor förut också. Jag har en morbror, som bor i Örebro. Han är världens bästa. Men dom får tydligen inte kontakt med han. Mormor har försökt att få tag på honom sedan i fredags. Han svarar inte. Till saken är den att han har diabetes. Blir han låg (vilket händer ganska ofta) så kan han hamna i koma. 
Han hade tydligen inte mått så bra, enligt en kompis till han. Denna kompis var även hem till han på lördagen, för att han skulle kolla till han. Men han öppnade inte. Har nu försökt att få tag på någon som kan gå över till han igen, för att se om man kan få kontakt. Har ännu inte fått svar om hur det går. 
Det är lite jobbigt just nu. 

På torsdag är ju även en kryssning inbokad, till Tallinn. Jag såg fram emot det, jätte mycket. Men just nu kan jag inte glädjas över det. Får se hur allt detta slutar först och främst. 

Härliga underbara helg! Du är efterlängtad!

Var till den här jobbcoachen idag på "studiebesök". Och ja...på pappret och allt dom säger, låter ju väldigt bra. Sen om det är så i verkligheten, det återstår att se. Men V5 blir det väl start där skulle jag tro....

Samma vecka blir det en 40 timmars kryss till Tallin :D Jag har nog inte åkt färja på säkert 20 år :P
Jag, sambon, min bror och hans sambo. Det ska bli så härligt! Bara få komma bort lite från vardagen. Äta gott. Strosa runt i Tallin. Bara vara helt enkelt. 
Brorsan fyller år här nu i början av januari, så detta blir en present till honom. Hoppas han blir glad... :)

Går väldigt bra med rökandet också. Haha eller ja, det går bra med att inte röka :P
6-8 veckor innan operationen, måste man vara rökfri. Så då tänkte jag att jag akn väl lika gärna börja redan nu. 
Men ciggen har bytts ut mot snus...men...tror ändå att en snus är bättre än en cigg. Men så småningom är väl tanken att det inte ska vara något av dem :P
Men en sak i taget känner jag!

Fick brev från ams i måndags att from tisdag ska jag upp och anmäla mig hos dem, varje dag. Tills en aktivitet är hittad. 
Det är nämligen så, att jag utbildade mig till elektriker i nästan två år och då räknas det som att man inte har gjort något. Så då blir man "straffad" och hamnar i jobb och utvecklingsgarantin. 
Det senaste halvåret har jag varit hos ett företag som heter Work for You. Det absolut sämsta jag varit med om någon gång. För stora grupper, inget personligt, och allt man fick "lära" sig, kunde man redan. Det är säkert ett jättebra ställe, för sånna som aldrig har sett ett CV tidigare i sitt liv, som aldrig varit på en arbetsintervju. Någon som kommer direkt från skolan ungefär. 

Hur som helst, var upp till dom i tisdags (annars jävlar blir du av med det lilla bidrag du har) och pratade. 
Det vi kom fram till var iaf att mina uppgifter skulle skickas till ett företag som heter Personalsupport på KMTI. 
Det är ett företag med coaching, fast där är det inga stora grupper, utan det är individuellt. Ska dit imorgon på ett studiebesök och se hur det känns. Där är man i tre månader och har man inte lyckats skaffa sig en aktivitet eller jobb, så är man garanterad en praktikplats av ams. Med andra ord så kommer man antagligen hamna på något företag som typ Samhall? eller så, skulle jag tro. Trodde dock att Samhall var mer för sånna som kanske har lite problem, med både det ena och det andra....jaja.

Handläggaren på ams skickade även ett platsförslag till mig. Media Markt i Eskilstuna....man vet inte om man ska skratta eller gråta....hade denna diskussionen på fb med mina vänner. Och det var många som delade med sig av sina erfarenheter. Det är skamligt hur man blir behandlad. Jag tänkte jag skulle dela med mig några av historierna:

"När jag berättade att jag har delad vårdnad med mitt ex och inte bara kan ta barnen och flytta till norra Sverige pga ett arbete, så föreslog min handläggare att jag skulle be mitt ex att flytta till samma stad! Önskar såhär i efterhand att jag spelat in vårat samtal. Jag frågade om han skämtade. Men han var allvarlig och tyckte jag var oresonlig. Fick även "hot" om att bli av med a-kassan om jag inte sökte de jobb han föreslog."

"De tyckte jag skulle söka en deltidstjäns på Ica i Eda. Hur ska jag ta mig dit utan körkort och bil? Veckopendla sa dom då. Jag har ett barn på ett år, jag är inte så sugen på det då."

Och jag vet att det är många många många fler som får stå ut med samma hot och krav, runt om i vårat land. 
Jag kan väl förstå, om du har utbildat dig till hjärnkirurg, eller något annat specialist jobb/yrke, att man får vara beredd på att flytta. Men snälla nån, för att stå i butik, städa, jobba på restaurang, så behöver du ingen speciell utbildning direkt. Och jag kan lova, att det finns massa arbetslösa i just den staden, som skulle kunna ta det jobbet. 
Vi får flytta till Skåne och Skåneborna får flytta till Karlstad. Familjer bryts upp, din respektive får säga upp sig från sitt jobb, barnen bryts upp från sin trygghet. 
Detta kan diskuteras och vinklas på många sätt. Och folk som inte har varit i denna situationen, verkar inte förstå. Tror ni verkligen att vi vill vara arbetslösa? Tror ni verkligen att vi vill leva under existensminimun? Det spelar ingen roll hur mycket man hotas med både det ena och det andra, Det blir inga fler jobb för det!

 

Nytt år och nya förhoppningar. 
Varför är det så egentligen? Jag menar, bara för att det står en annan siffra i kalendern, så räknar folk med att magiska under ska ske, du kommer bli en bättre människa, du kommer få bättre ekonomi, ditt liv kommer att bli underbart. Det kan ju inte hända speciellt ofta, med tanke på att vid varje årsskifte, står folk där och säger samma sak, som året innan. 
Är folk oförmögna att ändra på sig? Är det föutbestämt, när vi föds, att såhär kommer du att bli/vara, resten av ditt liv? Jag vill så gärna tro att folk kan ändra sig. Jag vill gärna tro, att jag kan bli en bättre människa. Och jo...jag tror nog folk kan ändra sig, om dom vill. Så säger den ena delen av mig. Den andra delen av mig säger att människor inte kan ändra på sig. 
Sånt här kan jag sitta och fundera på fram och tillbaka...jag kanske har för mycket fritid....?

Haft en lugn helg med sambon. Var ute och shoppade lite under helgen. Var till Ikea och kollade in lite saker som ska handlas....när dom kommer i lager igen :P

Började så smått att plocka undan julen lite också. Stakarna och julgranen är sparad till helgen, då jag tänkte ha en liten julgransskakning med pojken. Har plockat ur allt pynt, men hänger upp chokladfigurer istället, som han får leta reda på :) Saken är ju den, att jag tycker det är lika kul jag ^^

Efter en intensiv och händelserik vecka så kommer nu helgen igen. 

Förra helgen tillbringades hemma hos svärföräldrarna. Det var mysigt. 
Nyår firades hemma. Pappa, bror och hans sambo var med och förgyllde vår kväll. 
Åt gott och hade det riktigt trevligt. 

Idag åkte min älskade lille skrutt hem till sin far. Men han är tillbaka igen om en vecka :)

För två dagar sen märkte jag att jag var väldigt öm över näsroten, eller vad man kallar det. Tänkte det var något tillfälligt och att det skulle vara borta dagen efter...men icke. Det har blivit värre och snart kan jag knappt stöta i näsan. Och nu i eftermiddags fick jag en huvudvärk, som jag aldrig varit med om tidigare. Visserligen sällan jag har huvudvärk över huvudtaget. Men nu var det så jag knappt kan hålla ögonen öppna, lätt illamående och inte riktigt vet vad man ska göra, för att stå ut med sig själv. Har tagit en Citodon samt kortison nässpray....får se om det släpper snart....