Så var man hemma igen efter några dagar hos svärföräldrarna. Ett par härliga dagar, med god mat, fint väder och massa fina människor.
Ett par dagar med ångest, mindervärdeskänsla och ännu mer stressad över min situation. 

Dom gör det inte med mening...men folk förstår inte alltid att det gör ont, att det är jobbigt, när man hela tiden blir jämförd, ifrågasatt och dom inte har en aning om hur det är. Och hur ska dom kunna veta? Dom har aldrig varit med om det själva.

Jag tiger, jag ler och håller god min för att inte säga det jag tycker och tänker.
Jag tiger, jag ler och håller god min för att inte skämma ut min sambo.
Jag tiger, jag ler och håller god min för att inte skapa osämja.

Intalar mig själv, att det är inte värt det. Det blir bättre. Det kommer att lösa sig. Du duger som du är. Du gör allt som står i din makt.

Jag försöker att inte jämföra mig med andra, men det är svårt när man hela tiden blir jämförd med andra. 

Säger jag var jag tycker och tänker, då blir folk ledsna och tycker att jag är dum. 

Så jag tiger, ler och håller god min för att inte göra någon ledsen. 

Men nog om det!

Imorgon blir det lite kalas för min älskade sambo som har fyllt år! Så ut snart och inhandla lite saker, för att kunna slänga ihop en tårta. 
Mitt lilla hjärta kommer imorrn och spenderar påsklovet hos mamma. Lycka!

På torsdag bär det av till Kråkenäs och svärföräldrarna. Några dagar utan tillgång till mobil, dator, fb, bloggar och allt annat stressmoment. Känner av paniken den första dagen, men sen är det ärligt talat bara skönt att slippa det. 

Ska försöka hitta något fint till min underbara älskling också, som fyller år på torsdag. Kunde jag så skulle jag ge han allt   

Nu har det även gått över en vecka sen jag rökte senast. Och det går bra, jag har ju snuset :P Men ändå skönt att slippa just ciggen. 

Snart är det dags för min lillebror att bli pappa också! Ska bli så underbart med smått i familjen igen!
Då jag själv inte kommer ha smått igen på länge, så känns det väldigt kul. För det är ändå väldigt speciellt att få snosa på en liten nyfödd. 

Inget nytt från Torsby sjukhus heller...jag vet att det är lång väntetid och själva operationen kommer inte att hända förrens tidigast efter sommaren. Men ändå! Jst nu går man bara runt och väntar, väntar och väntar...vill ju få det gjort, så man kan komma igång med allt det nya. Försöker ju redan nu börja anpassa mig så mycket som möjligt, med allt möjligt. Maten, träningen etc etc. 

Uuuh vad solen lyser idag och jag måste verkligen tvätta fönstren insåg jag nu :P Det tar vi en kaka på!

Många använder sin Fb som personlig dagbok. Eller Twitter, Instagram, eller vad man nu har. 
Och det kan man väl tycka väldigt olika om...
Att man skriver om allt på en blogg, är väl en sak. För allt som oftast, om du har någon som följer dig, så vet dom ungefär vad det är du skriver om och har också valt att vilja läsa om det. Missförstå mig rätt nu.

Jag vet inte om jag vill veta när personen har sin mens, ärligt talat...
Eller om du har en böld i arslet som värker och blöder. Jag vet inte om det är något man ska lägga upp på nyhetsflödet på fb...eller ska man det?

Sen så har vi dessa som BARA skriver när något är fel. "Åh, det är så jobbigt nu" Åh, jag är så ledsen" Åh, jag orkar inte mer nu" " Det är bara falska människor runt mig" etc etc. Och om man är en person, som någorlunda bryr sig om denna personen ifråga, så skrivs det ofta kommentarer som "Vad har hänt gumman?" "Jag finns här för dig vännen" "Vad är det för fel" etc etc. Och svaret på detta blir " Nej men det är personligt" "Jag vill inte prata om det" etc etc.
Men va faaaan...! Varför skriver man det på fb då?! Kan någon svara mig på det? Varför? Eller är det jag som har missat något?

Men sen så är väl jag i min tur ganska korkad, som inte ändrar inställningarna för att slippa se detta, eller tar bort dom som "vän". Men samtidigt, under har ju skett förr, dom kanske kan skriva något upplyftande, eller roligt någon gång :)

Väldigt vad tiden går fort ibland....

Har nu haft begravning för min kära morbror. En otroligt fin cermoni, en chans att ta farväl. Men så jobbigt det är...

 

Pojken har varit hos mig nu en vecka och haft sportlov. Alltid lika jobbigt varje gång han åker hem till sin far. Alltså inte det att pojken har det dåligt hos sin far, absolut inte. Men när man är van att ta hand om sitt barn 24/7 i fem år och sen helt plötsligt är det bara varannan helg och när det är ledighet från skolaln. Det känns. Men vid en skilsmässa får man inte vara egoistisk och tänka på sig själv, utan vad som är bäst för barnet. När pappan och jag gick isär, så var detta den bästa lösningen just då. Pojken och pappa bor kvar i huset som vi hade, så pojken slipper bryta upp från skola och kompisar. Då vi inte bor i samma stad, så finns det ingen möjlighet för mig att ha han varannan vecka, eller så. Men vi får se, om något år så kan det bli att han flyttar till mig istället. Men detta får tiden utvisa. 
Så länge jag vet att pojken har det bra, så är det ingen fara. Det är mer för ens egen skull....man saknar han helt enkelt. 

Igår var det synthkväll! Var ute med sambon och oj vad kul det var!
 

Full rulle med den nya jobbcoachen också. Träning fyra gånger i veckan och en massa jobbsök :) Härligt!