Hur ofta svarar man så, när man får frågan om man mår bra?
Får man svara så? Är det bara till vissa människor man kan säga, hur det egentligen står till?
Men det är ju så mycket lättare att säga; Jo tack, men det är fint vet du. Själv då? Men inombords så bara skriker man. Nej! Nej, det är inte bra! 

Har varit hemma och vabat mån-ons och igår åkte pojken hem till pappa igen, då han var frisk och dags att bege sig tillbaka till skolan idag. Idag sitter jag själv, snorar, nyser, hostar och har halsont. Är min "lediga" dag idag. Idag är dagen jag ska vara på KMTI och träna. Det sket sig ju ganska snabbt. Och imorgon är det bara att släpa sig till jobbet, oavsett hur sjuk man är. Då man har världens mest osympatiska chef, som har noll förståelse att man kan vara sjuk, inte kan förstå att man har ett liv utanför jobbet och anser att kan du inte jobba 150%, så kan du dra och hitta ett annat jobb. 
I dagens samhälle ska man vara glad att man har ett jobb! Det får man höra hela tiden. Du ska vara glad att du har ett jobb! Jo, ja det är väl klart att jag är glad att jag har ett jobb, att jag slipper gå arbetslös. Men hur mycket är ett jobb värt, egentligen? Jag blir 33 i år, min kropp skriker för att jag har så ont varje dag. Är under utredning nu igen, för ryggen. (operation för ca fem år sedan i ländryggen, diskbråck) Nu ska det bli steloperation, då min rygg mår riktigt dåligt. 
Men jag har ju ett jobb! Det ska jag vara jävligt tacksam över! Sen att du inte kan komma upp ur sängen på morgonen, får äta morfintabletter för att orka med arbetsdagen och ständigt må dåligt, det spelar ingen roll, för JAG HAR JU ETT JOBB!

Jaha sluta klaga och hitta ett annat jobb då. Den kommentaren har man också fått höra. Sluta klaga...
Så därför gör jag som jag alltid gjort innan. Biter ihop, håller käften och är glad att jag har ett jobb. Och svarar att jag mår toppen, när någon frågar hur jag mår.

Ett år har gått och jag har inte velat skriva någonting. 
Ett år har gått och hela mitt liv är förändrat.

Vart ska jag börja?
Gjorde min Gastric Bypass.
Skilde mig från sambon.
Skaffade mig en ny sambo.
Flyttade.

Och nu sitter jag här och undrar vad som hände.
Ångrar jag något? Nej.
Kunde jag gjort något annorlunda? Ja. Men så är det väl alltid? Eller är det bara jag, som alltid kommer på i efterhand hur man skulle agerat, reagerat, sagt och gjort?

Är för tillfället "sjukskriven". Eller rättare sagt har något som heter förebyggande sjukskrivning. Jag är på rehabilitering i tio veckor, för min rygg (som jag är opererad i). Går på KMTI och är med i RIV. 
Träning varje dag i tio veckor. Är inne på min andra vecka och känner mig upp och ned hela tiden. Ena stunden vill jag bara gråta, andra så är jag hur uppåt som helst.

Imorgon "vilodag" från träningen och en föreläsning att gå på istället :)

Igår var jag på journalskrivning i Torsby.
Kom dit vid nio, fick lämna massa prover och sen vänta till halv elva, då jag fick ta ekg, svara på en massa frågor, ta blodtryck, mäta midjan, stå på vågen och få massa information. 

Efter det var det träff med läkare. Lyssna på hjärta och lungor, klämma magen, prata, svara på mer frågor. 
Sen vidare för att träffa narkosläkaren. En kort, lite satt man, med skitig läkarrock och en väldigt trött och oengagerad uppsyn. Jag kände mig lite skeptisk...men när vi väl satt ner och pratade blev jag lite lugnare.
Han förklarade lugnt och metodiskt hur allt kommer att gå till. Vilka medicier jag kommer få, att buken kommer blåsas upp med gas, hur jag blir sövd, vad som händer efter operation osv. 

Den flytande dieten går ganska bra. Idag har jag dock haft en sjuk huvudvärk och varit yr till och från. Till och med känts som jag ska tuppa av. Vet att man kan känna av yrsel och så när man går på flyt, så man får bara ta det lugnt. 

I måndags vid lunchtid ringde en sköterska från Torsby sjukhus. 
Har nu fått en operationstid. 19:e Nov närmare bestämt. 
Jag har väntat på samtalet, jag visste att det skulle komma, men ändå, när dom väl ringde så var det ändå en slags chock. 

Så nu ska jag gå på flytande diet, fram till op. Det går relativt bra ändå tycker jag. 
Den 5:e nov ska jag till Torsby för journalskrivning, träff av läkare, invägning och allt sånt. 

Imorgon bär det av för att kolla på The Beatles - Karlstad 50 år. Bokade biljetterna tidigt, då dessa var en present till min käre sambo, som är ett stort fan av dem. Jag ser det som ett tillfälle at få klä upp sig och komma ut och göra något annat, för en gångs skull :D Ska bli mysigt att få umgås lite med min karl. 

Nästa helg är det dags för Halloweenfest. Då detta ligger mig väldigt varmt om hjärtat, så ser jag mycket fram emot detta :)

Äntligen går det åt rätt håll för lille kissen!
Var inne på ultraljud med honom i tisdags förra veckan. Tunna fina väggar, inget "taggigt", inget tecken på kristaller, stenar, eller inflammationer! Hurra hurra! Nu är det bara vikten som ska ordnas till och som det ser ut just nu, är även den påväg åt rätt håll!

Sen något mindre kul. Var på intervju förra veckan. Den gick jättebra, inga tabbar och blunders från min sida. Men ibland hjälper det inte att vara så lysande som man bara kan vara. Det ger inte fler jobb för det. I det här fallet så var det inte en antsällningsintervju, utan mer en träff för att "visa upp mig" och se om man kunde få till en praktikplats. 
Men företaget i fråga har inte tillräckligt mycket att göra, för att kunna hålla mig sysselsatt. 

Och har dom inte för lite att göra, då har dom för mycket, för att ta in en. Så när fan ska man kunna komma in då?
Känner hur paniken sprider sig mer och mer. Och det är inte många dagar kvar nu tills jag går in i fas tre. Så går det när man utbildar sig i två år, då blir man straffad och det räknas som man inte har gjort något under den tiden. Därför hamnade jag i fas tre efter ett år. Skoj, nästan jämt!

Vad ska man behöva göra, när man inte ens kan komma in på praktik på ett företag?

Var på kalas för sambons syskonbarn i helgen också. Det var trevligt. Tills det gamla vanliga tjatet kom upp, igen. 
Tänk att vissa saker kan vara så jävla fascinerande och som man alltid MÅSTE dras upp hela tiden!

Utbildningsdag inför op har jag hunnit med också. En lång dag, med mycket info att ta in och mycket att reflektera över...

Till helgen hoppas vi på bra väder, så vi kan hitta på saker utomhus, nu när pojken kommer <3

Idag kom en kallelse till Torsby sjukhus. En utbildningsdag inför operationen. Utbildningen kommer då att hållas av en dietist och sjuksköterska. Ska bli spännande. Har ju varit lugnt på den här fronten nu sen jag var där senast i November. Så det känns skönt att det börjar hända lite saker igen :D

Har tillbringat mycket tid på djursjukhuset också. Mindre roligt. Det hela började med att jag kontaktade dem för att hankatten har gått ner mycket i vikt. Han vägde runt 6kg innan och vägde då vid kontakt med veterinär, 5.1 kg. Ganska mycket viktnedgång. Han är blandning av Main Coone och Norsk skogis, så han ska ju väga lite mer...hur som haver. Var inne och kollade upp han. Han var ju smal, som veterinären sa och han får absolut inte gå ner mer i vikt. Alla blodprover visade på normalt, lever, njure, blodvärden, ja allt var bra. Inget som kunde förklara viktnedgången. Han äter, dricker och går på låda precis som vanligt. Troligtvis tar han inte upp näringen i fodret helt enkelt. Så byta foder var det som det slutgiltiga blev. Han blev satt på kattungefoder, då det är mer energirikt etc etc (och för att det typ inte finns foder för att fetta till en katt, bara dietfoder för att dom ska gå ner i vikt). MEN! Det kan då istället resultera i andra biverkningar. Såsom njursten, urinsten etc :P

Efter ca 1-2 veckor, vad händer då? Jo, jag upptäcker att katten springer på låda var femte minut och urinen är missfärgad. Kontakta veterinär igen. Åka in. Klämma, känna, ta urinprov. Mycket riktigt, blod i urinen. Dock inga andra tecken på inflammation, stenar, kristaller eller något. Såklart. 

Får ny tid för ultraljud på blåsa, njurar och lever, samt prov från urinblåsa genom att sticka spruta genom magen =(. Visar att det finns början till kristaller i urinblåsan. Och blåsan var dessutom "kantig". Vilket kunde tyda på en infektion. Blir satt på nytt foder, kosttillskott och någon smärtstillande historia. 
Telefontid uppsatt idag och nytt ultraljud om några veckor. 

I lördags börjar stackarn att kissa i princip bara blod. Det var knallrött. Pratade med vet idag. Sluta omgående med medicinen och ett annat foder, igen. Så nu bara att avvakta några dagar för att se om det stabiliserar sig lite...
Och jag är så glad, att jag har försäkring på dessa små liv. För, ändå, så har jag inte behövt betala speciellt sjuka summor för allt detta. Inte om jag jämför vad det skulle kostat, utan min försäkring. 

Det är lite frustrerande, när inte ens veterinären vet vad som är fel. Eller ja, vi vet ju symptomen, men inte vad det beror på och hur dom ska behandlas. Och när dessutom katten har gått ner ett halvt kg till. Så nu ligger han på 4.6 och är bara skinn och ben :(

Så var man hemma igen efter några dagar hos svärföräldrarna. Ett par härliga dagar, med god mat, fint väder och massa fina människor.
Ett par dagar med ångest, mindervärdeskänsla och ännu mer stressad över min situation. 

Dom gör det inte med mening...men folk förstår inte alltid att det gör ont, att det är jobbigt, när man hela tiden blir jämförd, ifrågasatt och dom inte har en aning om hur det är. Och hur ska dom kunna veta? Dom har aldrig varit med om det själva.

Jag tiger, jag ler och håller god min för att inte säga det jag tycker och tänker.
Jag tiger, jag ler och håller god min för att inte skämma ut min sambo.
Jag tiger, jag ler och håller god min för att inte skapa osämja.

Intalar mig själv, att det är inte värt det. Det blir bättre. Det kommer att lösa sig. Du duger som du är. Du gör allt som står i din makt.

Jag försöker att inte jämföra mig med andra, men det är svårt när man hela tiden blir jämförd med andra. 

Säger jag var jag tycker och tänker, då blir folk ledsna och tycker att jag är dum. 

Så jag tiger, ler och håller god min för att inte göra någon ledsen. 

Men nog om det!

Imorgon blir det lite kalas för min älskade sambo som har fyllt år! Så ut snart och inhandla lite saker, för att kunna slänga ihop en tårta. 
Mitt lilla hjärta kommer imorrn och spenderar påsklovet hos mamma. Lycka!

På torsdag bär det av till Kråkenäs och svärföräldrarna. Några dagar utan tillgång till mobil, dator, fb, bloggar och allt annat stressmoment. Känner av paniken den första dagen, men sen är det ärligt talat bara skönt att slippa det. 

Ska försöka hitta något fint till min underbara älskling också, som fyller år på torsdag. Kunde jag så skulle jag ge han allt   

Nu har det även gått över en vecka sen jag rökte senast. Och det går bra, jag har ju snuset :P Men ändå skönt att slippa just ciggen. 

Snart är det dags för min lillebror att bli pappa också! Ska bli så underbart med smått i familjen igen!
Då jag själv inte kommer ha smått igen på länge, så känns det väldigt kul. För det är ändå väldigt speciellt att få snosa på en liten nyfödd. 

Inget nytt från Torsby sjukhus heller...jag vet att det är lång väntetid och själva operationen kommer inte att hända förrens tidigast efter sommaren. Men ändå! Jst nu går man bara runt och väntar, väntar och väntar...vill ju få det gjort, så man kan komma igång med allt det nya. Försöker ju redan nu börja anpassa mig så mycket som möjligt, med allt möjligt. Maten, träningen etc etc. 

Uuuh vad solen lyser idag och jag måste verkligen tvätta fönstren insåg jag nu :P Det tar vi en kaka på!